Nu är det paus i dagens späckade program. Tid för lunch och vila. Men jag får inte i mig mycket mat. Tankarna mal runt och nu kommer även tårarna och förtvivlan. Hur ska detta gå?

Medan min sambo beställer och äter sin portion får jag endast i mig lite sallad från salladsbordet. När vi ska gå säger restaurangägaren att jag inte behöver betala det lilla jag har ätit. Han tycker väl synd om sin storgråtande gäst...

Men troligen är han van. Hans lilla bistro ligger ju så nära lasarettsområdet...

********

Tillbaka på balansmottagningen är det dax att träffa balansdoktorn själv. Han gör ett trevligt, lättsamt intryck. Han visar mina röntgenbilder och jag får nu se knutan som sitter i mitt huvud. Den är stor som en bordtennisboll och mäter 29 mm x 29 mm x 32 mm. Det är utan tvekan en hörselnervstumör, ett vestibularis schwannom. Återigen får jag höra att det är godartat, ingenting som sprider sig och när den väl är bortopererad så kommer den inte tillbaka. Min lilla knuta har med andra ord många bra egenskaper! 

Doktorn avslutar besöket med att säga att vi kommer att ses igen. Om cirka ett halvår när allt är över blir det ett återbesök hos honom och nya balanstester.

Nu har kallelsen till "stora" sjukhuset kommit. Jag har fyra tider bokade under en och samma dag. Den första är tidigt på morgonen och därför kör vi ner redan dagen innan. Vi har bokat rum för natten i utkanten av stan. Kvällen ägnas åt att rekognosera lasarettsområdet. Var vi ska hän, var man kan parkera, äta lunch...

Undersökningsdagen börjar med ett besök hos audionomen och jag får göra om hörseltesten från regionsjukhuset. De är inte bra. Jag hör mycket dåligt på mitt högra öra. Men det visste jag ju...

Nästa hållplats är balansmottagningen. Här testas balansen på flera olika sätt. Bland annat genom att man med blicken får följa en ljusprick på väggen. I en annan övning ska man stå stilla och blunda samtidigt som man får en vibrator i knävecken. Men den värsta upplevelsen är ändå att få vatten inspolat i öronen för att på så sätt kontrollera yrselfunktionen. 

Aningen mer vinglig på benen kommer jag ut därifrån. 

Nu är det dax för dagens första läkarbesök. Hos överläkaren på Öron-Näsa-Hals får jag reda på att det finns inget val, det kommer att bli operation för min del. Och att den är inplanerad inom de närmsta månaderna.

På något vis är det en lättnad att få vara hemma och ta det lugnt. Först nu förstår jag hur stränga de senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har varit. Hur hårt jag har pressat mig att leva som vanligt.

Gående tar jag mig nu inte längre än till brevlådan själv. Ska jag handla tar jag bilen. För trots att det bara är ungefär 500 meter till affären blir den promenaden för lång och vinglig för mig. Men köra går fortfarande bra. Kan jag bara sitta stilla och inte behöver vrida för mycket på huvudet är läget acceptabelt.

Väl inne i butiken håller jag mig i frysdiskarna och hyllorna. Jag hoppas hela tiden att ingen ska lägga märke till mig och min ostadighet.

Men ganska så snart tvingas jag tänka om. Dagarna blir alltmer stränga att ta sig igenom. Tidigare har alla förvånat sig över hur lite symtom jag har, men nu börjar de alltmer smyga sig på.

Balansen försämras. Jag ramlar när jag ska stiga på cykeln utanför affären och faller handlöst i backen. Även tröttheten ökar på. Efter en dag på jobbet vet jag knappt hur jag ska orka ta mig hem. Och efter nattens sömn är jag fortfarande lika trött. Hur ska jag klara ännu en dag?

Några semesterdagar planeras in. Men när de närmar sig känner jag att det här går inte längre. Jag säger till min jobbarkompis att "det här är sista kvällen som jag jobbar, nu kommer jag att sjukskriva mig". Det är en lättnad när beslutet väl är taget och på något konstigt sätt anar jag att det var nog det sista arbetspasset jag gjorde på denna arbetsplatsen...

Men i stället kommer en kallelse till ett läkarbesök på lasarettet i min egen "region". Min nyvunne doktor arbetar på en privat vårdcentral där man inte kan skriva remiss till vård utanför länet. Den remissen måste gå genom länssjukhuset och där vill man bilda sig en egen uppfattning.

Jag kommer till Öron-Näsa-Hals, till en ganska ung läkare. Han gör ett bra intryck men erkänner samtidigt att han aldrig någonsin träffat någon med min diagnos. Han erbjuder sig att sjukskriva mig, men jag tackar nej, kan inte förstå varför jag skulle behöva det.

Doktorn är väldigt noga med att poängtera att det är godartat och han använder hela tiden ordet "knuta". Inte en gång säger han "tumör" eller någonting ännu mera skräckinjagande...

Att jag skulle ha haft vätska bakom trumhinnan och örontrumpetsinflammation som  min husläkare påstod, det fnyser bara min nye doktor åt. Han kan inte heller förstå att ingen tagit sig tid att kolla upp min hörsel.

Nu ska det bli remiss till "stora sjukhuset" för i första hand undersökning och bedömning. De är väldigt duktiga där och vana vid den här typen av operationer.

Någon vecka senare är det dax för återbesök hos doktorn. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig, det är nog bara mest tomt i huvudet och jag försöker låta bli att tänka. Ändå kryper förstås nervositeten på...

För visst är det så. Det är den här ovanliga, knasiga åkomman som jag lider av. I mitt huvud sitter en knuta stor som en pingpongboll och trycker. Och det är den som ger alla de här konstiga symtomen som ingen tidigare har förstått sig på.

Det känns bra att äntligen ha träffat en doktor som tar mina problem på allvar och tror på mina symtom och han lyckas få snurr på sjukvårdens annars så tröga hjul. Inom ett par veckor får jag tid till dels magnetröntgen och dels till hörseltest hos en audionom på lasarettets öron-näsa-hals mottagning.

Magnetkameraundersökningen ska ske på en privat mottagning och den visar sig bli en allt annat än trevlig upplevelse. De höga skårrande ljuden från maskinen kan jag stå ut med, men den hemska skärande musiken och att personalen envisas med att med jämna mellanrum skrika in i mina ljudkänsliga öron via en högtalarledning som säkerligen sett sina bästa dagar - det gillar jag inte!

När sedan sköterskan kommer och sprutar in kontrastmedel i min arm utan att jag fått information om det innan - då är måttet rågat. Tyvärr inget högt betyg till er!!

Läkarbesöket börjar inte bra. Någonting har blivit fel och doktorn är på väg på middagsrast. Men när han förstår att han har fler patienter uppbokade, vänder han genast och visar in mig på sitt rum.

Han lyssnar på min något röriga och spretiga berättelse om alla konstiga symtom. Sedan tittar han mig i örat och låter mig genomgå en enkel hörseltest. Därefter berättar han att det finns en mycket ovanlig åkomma som sätter sig på bland annat hörselnerven och för att utesluta just detta ska jag få remiss till magnetröntgen. Han säger samtidigt att det är ingenting att oroa sig för - sannolikheten är inte stor.

Sommaren känns mest bara sträng. Jag hänger inte riktigt med när det blir för stressigt på jobbet och yrseln ökar på. Skyller på mitt låga blodtryck som inte gjort sig påmint på de senaste tjugo åren.

Stiger ur bilen och känner hur allt fortsätter att gunga under fötterna. Måste stanna upp några minuter för att världen ska rätta till sig.

Mot slutet av sommaren övertalar min sambo mig till en ny läkarkontakt. Han ringer och beställer tid hos en öron-näsa-halsspecialist på en privat vårdcentral i närmsta större stad.

Men det går inte över! Trots flitigt blåsande och användande av nässprayen så blir det inte bättre. Pillerna däremot har jag inte rört. Enligt bipacksedeln så har de som (mycket ovanlig) biverkan att man kan få en hjärnblödning. Så de tabletterna kan doktorn behålla för sig själv. Jag tänker inte ta dem!

Runt midsommar är det dax för ett par veckors semester. En semester som lägligt nog infaller under fotbolls VM. Men jag som är väldigt fotbollsintresserad orkar inte med kvällsmatcherna utan somnar på soffan nästan varje kväll. Tröttheten smyger sig på.

Det blir nu ett nytt läkarbesök, nästan exakt ett år efter det första. Den här gången är det en av vårdcentralens mer återkommande läkare som jag ska träffa. Han tittar mig i örat och konstaterar raskt; "du har vätska bakom trumhinnan. Otosalpingit dvs örontrumpetsinflammation." 

Jag får nässpray och en pillerburk.

"Och så ska du göra ”valsalvamanöver” hålla för näsan och blåsa ut. Minst 30 gånger om dagen."

Jag nästan skuttar ut därifrån. Här har jag gått och oroat mig och så är det bara lite vätska bakom trumhinnan! Som kommer att gå över bara jag blåser flitigt!

I vår trädgård har vi besvär av sorkar. Därför har det blivit ett antal "sorkskrämmor", små saker som ger ett pipande ljud ifrån sig med jämna mellanrum för att hålla dessa skadedjur på avstånd. Ett ganska så irriterande ljud även för människor!

Framåt vårkanten upptäcker jag att jag hör sorkskrämmornas ljud olika starkt beroende på vilken sida av huvudet jag vänder emot dem. Alltså måste min hörsel vara betydligt sämre på ena örat.

Jag blir väldigt observant på min hörsel, håller för ett öra i taget och lyssnar på olika sätt. Skillnaden är stor. Någonting har hänt som gör att jag plötsligt hör mycket sämre. Och det är på den "dåliga" sidan som försämringen sitter.

Det blir ett besök på hemortens vårdcentral där man byter läkare lika ofta som en normalt renlig karl byter skjorta. Det är en av dessa stafettläkare som jag ska träffa. Han gör ett lugnt, stabilt intryck och konstaterar efter att ha tittat i mitt öra att ”det är absolut inget fel på det, ser helt normalt ut” 

Efter ytterligare diskussion om smärta, sovande känsla i kinden och att vakna av sus i huvudet tidigt på morgonen så frågar han om jag känner oro, ångest?

Nej, jag har ingen ångest, det är inte psykiskt betingat. Det är jag väldigt säker på! 

Och med läkarens ord ringande i huvudet går jag därifrån; 

”Det är inget fel på ditt öra, det finns ingenting som ger dina symtom.”

Nu blir det inget nytt läkarbesök på ett tag – det är ju inget fel på mig, det är kanske bara inbillning. Jag går i alla fall inte dit igen, till ännu en läkare som får mig att känna mig som en hypokondriker

.

Historien började för några år sedan med diffusa symtom. Tidvis ont i örat, käken och en sovande känsla i kinden. Ofta vaknade jag tidigt på morgonen av sus i huvudet och det enda som hjälpte var att stiga upp. Detta ledde till att jag under flera år var väldigt morgonpigg...

Den ende som tog mina tidiga symtom på allvar var min tandläkare. Jag trodde ett tag att det var en tand som spökade och han röntgade och gjorde allt för att hitta det onda. Men det fanns ingenting där och han antydde att det kunde ha med någon nerv i ansiktet att göra...

Fick rådet av min läkare att inte lita för mycket på "dr Google". Ändå kunde jag inte låta bli att kolla runt på nätet efter information och människor som hade samma diagnos. Saknade mycket av detta och skulle här vilja dela min berättelse, en kanske något positivare bild än den man får på de rent medicinska sidorna...